Vet inte vart jag ska borja.. (graten sitter i halsen). Sista dagen innan jag akte ivag var helt underbar och den spenderades med min basta familj. Jag har nog inte gratit sa mycket pa lange, den ena ar kansligare an den andra haha. Jag hann sova 2h sedan korde basta pappa mig till flygplatsen, han hjalpte mig tills han inte langre fick folja med och da kande jag hur paniken borjade krypa fram i kroppen. Resan tog 21h och det jag fokuserade pa allra mest var andningen, att inte fa panik. I Miami traffade jag (tack gode god) pa tre svenskar som skulle till Ecuador. Vi hade lika lang vantetid sa vi gick ivag och kakade tillsammans, det kandes skont, nu var jag iallafall inte ensam langre (for en stund). Nar jag val satte mig pa flyget till Guatemala, skulle vi fa vanta ytterligare 1h for att de skulle byta dack!!! Sa dar satt vi i varmen, och ovade pa vart talamod. Bredvid mig satt tva italienare som jag forsokte byta nagra ord med, vilket var ganska svart eftesom att deras egelska var varre an min!!

I Guatemala stod en vanlig man och vantade pa mig med mitt namn pa en skylt. Jag kande hur jag genast slappnade av, jag hade oroat mig for att denna man inte skulle dyka upp. Cirka 1h tog det till Antigua, jag forsokte halla mina ogon oppna hela vagen, vilket nastan var omojligt. Jag var ganska nervos nar jag skulle in till familjen som jag ska spendera 8 veckor hos. Mamman var hur gullig som helst, jag kunde annu en gang slappna av. Hon har en dotter och en son, sonen kan inte prata nogon engelska alls och dottern kan lite. Mamman pratar for det mesta spanska med mig men forsoker oversatta till engelska.

Forsta natten var hemsk. Jag kunde inte hindra paniken fran att trada fram langre. Jag fick ett superlitet rum, som jag endast ska bo i i tva dagar. Jag satte mig pa sangen och stallde mig fragan "vadfan gor jag har!!!!!??". Jag bara hoppade in i denna ide om en volontarresa utan att riktigt tanka mig for. Jag var sa sjukt trott sa jag tankte att jag sover bort paniken, nej da ser jag en stor fet kackerlacka!!!! Tararna rann, jag laste alla fina sms som alla skickat och fick san angest over vad jag lamnat hemma. Tack gode gud sa somnade jag strax efter det.

Jag har sa mycket blandade kanslor just nu, jag vill bara att det ska bli mandag for da borjar jag skolan och kommer sakerligen traffa manniskor som ar i samma bat som jag sjalv. Jag vill lara mig spanska nu nu nu! Nu maste jag forsoka hitta tillbaka "hem" eller vad jag ska kalla det, jag hoppas att jag kan kalla det mitt hem en dag.. Saknar er alla och tanker pa er hela hela hela tiden!